Jag växte upp i bruksorten Kolsva i Västmanland och där hade jag två hem. Det ena var hemma och det andra var bibblan.
Jag minns min barndom som fylld av böcker, men när jag nyligen gick igenom några lådor och skåp med saker från den tiden så upptäckte jag att det faktiskt inte var fullt så många böcker som jag mindes. Istället var det på biblioteket jag fann dessa skatter, fyllde min Fjällräven till brädden och cyklade hemåt uppför backen (cykeln var en DBS, det betydde Den Beste Sykkel på norska visste jag redan då, men det fanns kompisar som sa att det stod för Dåren Bakom Styret – å andra sidan var ju Monark gjord av bara papper och bark).
Mina starkaste biblioteksminnen är från mellanstadiet. Jag lånade väldigt mycket seriealbum, Asterix, Johan och Pellevin, Tintin, Lucky Luke. Och läste alla Tvillingdetektiverna-böckerna – jag blev förresten väldigt nöjd när min arbetsplats för några år sedan förflyttades till Kaptensgatan i Stockholm, det var ju där som kusin Hubbe bodde i den bokserien. På vuxenavdelningen hittade jag Jules Verne och den klassiker som jag läst fler gånger än någon annan bok, Greven av Monte Cristo. Och så hittade jag förstås Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Detta var innan jag blev fanatisk sherlockian, så jag läste dem nog mest för att det var spännande historier. Idag skulle jag inte minnas när mitt första möte med Holmes ägde rum, men som tur är skrev jag en artikel om detta när jag var sexton, och där anger jag att det var i tioårsåldern, så jag får väl helt enkelt lita på mig själv där.
Mot slutet av mellanstadiet utvecklade jag mina biblioteksbesök. På något sätt tjatade jag mig till att få hjälpa till. Så med en mellanstadieunges envishet gjorde jag mig så ofta som möjligt ärenden bort till utlåningsdisken och frågade om det fanns något jag kunde göra. Stolt blev jag förstås när jag anförtroddes att sätta upp återlämnade böcker i hyllorna. Alfabetet kunde jag, så det var inga problem. Även det grekiska alfabetet tillhörde förresten mina kunskaper, eftersom jag en kväll hade fått för mig att jag skulle lära mig att rabbla det utantill. Märkligt nog kan jag det fortfarande, men bara om jag rabblar tillräckligt snabbt.
Förutom att jag gillade bibblan så var jag linslus. När ryktet spreds att Tidningen Vi skulle besöka biblioteket en tidig vårvinterdag 1983 för att göra reportage om de läsande kolsvaborna, ja då visste förstås tolvårige (11 år och 9 månader) Mattias vart han skulle ta vägen på DBS:en efter skolan. Okej, dit hade han nog begivit sig i alla fall. Men eftersom jag har tillgång till en mycket pålitlig förstahandskälla så vet jag att han var linslus i alla fall.
Artikeln handlar om hur just Kolsva bibliotek hade arbetat för att få en av Sveriges bästa utlåningsstatistiker. På bilderna inuti tidningen ser jag olika barn som för mig aldrig blivit så mycket äldre, eftersom jag flyttade från Kolsva bara två år senare och inte har sett dem sedan dess. När jag tänker på mina skolkamrater från den tiden så är det alltid i någon sorts vuxenvariant av deras barnansikten.
Jag omnämns inte inuti i tidningen. Men jag pryder omslaget. ”Här trivs Mattias”, står det. Just här sitter jag – pojken i förgrunden – och läser ett seriealbum. Det är mamma som har stickat den fina tröjan. I bakgrunden sitter andra mellanstadieungar i sofforna på barnboksavdelningen.
Jag är så glad över det här omslaget. Inte för att jag fick vara på just omslaget till Tidningen Vi, utan för att det är den enda bild som finns på mig från mitt andra hem. Jag har förstås mängder av andra bilder därifrån, men just de sitter allesammans inuti mitt huvud och är så svåra att visa upp.
Idag är jag inte lika flitig biblioteksbesökare. Idag har jag mitt eget bibliotek, en trappa ned. Men det var här det började.
Från Holmes till Sherlock är en populärhistorisk berättelse om de män och kvinnor som skapade succén Sherlock Holmes - och höll framgången vid liv i över 125 år.
Boken utkommer på
{ 15 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }
Kul att läsa om dina minnen från biblioteket. Jag känner igen mycket i det du skriver. Tillbringade också mycket tid på biblioteket men hamnade aldrig på tidningen VI:s omslag :)
Ett otroligt fint foto! Hur gammal var du när du läste Greven av Monte Cristo?
Anders: Jag anar att jag har en del vänner nu i vuxen ålder som har liknande minnen från barndomen. Biblioteket födde min och många andras läslust.
Malin: Jag tror att jag läste den första gången i tioårsåldern. Och sen läste jag den på nytt kanske två gånger om året under hela mellanstadiet och en bra bit in på högstadiet. Nu är det några år sen sist. Kanske dags att på nytt låna hem den från biblioteket?
Biblan var verkligen ett hem-bortafrån-hemmet under en viktig period. Och precis som du läste jag alla Tvillingdeckare. Samt Knatten, Dante, Bill, Tre Deckare, alla bilböcker och förstås Puss, Kram och de där. De gamla biblioteksdamerna försökte med alla medel att få mig att läsa litet ”bättre” litteratur, men det funkade inte ens på den tiden….
Hans-Olov: Jag har inget minne av att någon någonsin tyckte att jag skulle läsa ”bättre” litteratur. Men det blev ju något bokligt av mig ändå. Så det är nog viktigare ATT man läser, snarare än VAD man läser.
Bilden är oslagbar. Du verkar ha varit en hemskt sympatisk grabb. Själv var jag, mot förmodan aldrig, ett biblioteksbarn. Vi hade vårt privata barnboksbibliotek hemma. Jag önskar ändå att jag kunde tagit del av den där gemenskapen. För övrigt väcker din historia en massa minnen från min barndoms miljöer. Jag minns biblioteket rätt bra ändå, jag var ändå där ibland, Dalens centrum, intill simhallen, med en lätt doft av klor uppfyllande lokalen, en av dessa kartonglika byggnader med dessa typiska statliga möblering, furuhyllor, blå soffgrupp och dessa blockiga ikeabord och fikusar i vita plastkrukor. Som jag möblerar det i mitt inre, jag har inte varit tillbaka på säkert femton år.
Dette fine indlæg får lige en lille dansk komentar med på vejen. Jeg var så ”heldig” at der på min skole var for få lokaler, så i 4. og 5. klasse havde jeg klasselokale i biblioteket, da det jo lige var på det tidspunkt, at jeg for alvor havde lært at læse, så var det jo naturlig at låne en bog med hjem, vi sad jo lige mellem alle boghylderne. Favoritbøgerne var Astrid Lindgrens Bulderby bøger. Dengang kunne man ikke låne rigtige drengebøger om ”Kim – Jan – eller Flemming”, de blev anset som underlødige sammen med tegneserier, og kunne derfor ikke lånes på biblioteket, så der var ikke andet at gøre end selv at købe dem, eller låne af kammerater. I den periode havde vi en fantastisk klasselærer, som virkelig inspirerede os til at læse, og han havde samme synspunkt som dig, nemlig at det ikke var så vigtig hvad man læste, bare man fik læst noget. Jeg har i hele mit liv altid været igang med at læse en bog, og jeg har dertil været så priviligeret at have brugt de seneste 34 år af mit arbejdsliv på at trykke bøger – det er slet ikke så ringe endda.
Världens vackraste läsbild. Den är underbar och texten får mig att minnas hur jag varje dag under flera års tid gick till min bibbla och läste böcker. Jag läste och läste och läste… för jag var ensam. Men aldrig på bibblan. Ditt inlägg har är värt besök – åter och åter igen. Tack Mattias. Anne-Marie
Jag undrar om det är likadant idag? Att barn spenderar tid i biblan för att det kul att läsa, eller är det endast läxhjälp som tar dem dit?
Jag var också ett biblan-barn, älskade att bara vara där. Läsa böcker och att lyssna på Bröderna lejonhjärta, det var något jag älskade. Jag älskar fortfarande biblioteket, går dit och väljer böcker och reserverar sådant som jag vill läsa men som inte finns tillgängligt. För mig är biblioteket viktigt, det är därför viktigt att även vuxna går dit och visar med lån av böcker att det fortfarande finns ett behov.
Jag köper naturligtvis böcker också, älskar pocketböcker av någon anledning.
Hej!
Underbart inlägg som väcker nostalgi! Känner igen mig själv mycket! Som bibliotekarie hoppas jag att vi har något för alla barn idag också. Kanske inte lika många som kommer på fritiden och sitter länge, men kan vi förmedla läslust och en positiv bild av läsning och böcker så tror jag det räcker långt. Biblioteken är fortfarande otroligt viktiga och allt arbete som läggs ner på skoltid borde synas mycket mer.
Tack allesammans för era fina biblioteksminnen! Jag tror nog att jag hade varit en annorlunda person idag om jag inte hade haft bibblan när jag var liten. Det handlar nog lika mycket om kärleken till böckernas innehåll som kärleken till boken som företeelse och ting. Det sker något magiskt med bokstäverna och orden när de limmas fast mellan pärmens fram- och baksida.
Vilket härligt inlägg – och kul att hamna hos dig! Jag var själv aldrig ett biblioteksbarn. Trots det klarade jag både skol, gymnasium och universitet – utan ett endaste lånekort…Jag blev nog förälskad i biblan först på gamla dar. Så mina barn har blivit desto mer vana att utnyttja bibliotekets alla möjligheter.
Ha en skön söndag!
Jag läste denna efter din länk på Facebook nyss. Underbar läsning och underbara egna flashbacks som jag själv fick av mina minnen från bibblan. Jag brukade sitta i barnavdelningens ”ringsoffa” och läsa samma böcker som jag lyssnade på i hörlurarnas förbeställda berättarböcker, som t.ex. Tintin. När jag blev lite äldre, 10-11 år sådär, brukade jag bläddra igenom bokarkivens många söklådor och välja böcker på måfå och sedan låna hem. Min första biblotekarierekommenderade bok blev förresten ”Mats och rymdpojken”. Författarnamnet minns jag inte, men det var i alla fall 1975 och jag var tio år.
Din blogg är skön läsning i alla fall, Mattias! :)
Åke: Tack! Jag fortsätter blanda mellanstadieminnen och framtidsvisioner här i bloggen.
Vilken fin berättelse. Känner så väl ingen mig, satt ofta på bibblan. Minns än idag hur kartotekskorten luktade, hur vissa lådor var riktigt tröga och glädjen över att hitta det jag sökte. Söknörd redan som liten. Ljudet av tystnaden, lite pappersprassel från tidningsavdelningen. Än idag kommer ett stort lugn över mig när jag kommer till bibliotektet. Det är som en liten högtidsstund bort från all stress.
{ 1 trackback }