Vad är vitsen?

De som känner mig vet att jag då och då slänger ur mig en ordvits. Inget konstigt med det, det är en del av mitt sätt att konversera. Visserligen försöker jag undvika de allra enklaste ordskämten – lite finess har ingen dött av – och ibland inser till och med jag att jag bör svälja en given vits i vissa sammanhang.

Eyjafjallajökulls utbrott, askmolnet och den inställda flygtrafiken var förstås en föredömlig källa till humor. Jag som är en flitig twittrare såg varje dag mängder av roliga kommentarer som anspelade på den rådande situationen. Det är en perfekt sak att skämta om. Mängder av människor är drabbade, så humorn fungerar som en lättande ventil. Samtidigt är situationen inte så allvarlig att någon tar illa upp om man skämtar om den.

Även vid katastrofer med dödsoffer förekommer förstås humor; det verkar vara något ytterst mänskligt att behöva skämta i våra svåraste stunder. Men det är alltid tusen gånger vanskligare att träffa rätt med sådan humor. Jag är själv en fegis på den fronten – även om jag har något fyndigt redo så struntar jag i att vidareförmedla det. Det gäller även humor som kan ses som personangrepp, om det så gäller offentliga personer. Ibland kan förstås även jag undslippa mig någon sådan liten vits, men huvudsakligen är min humor av det snälla slaget.

Min humor formades redan när jag gick i grundskolan. Även om mina skämt är betydligt snitsigare nu, så bygger de på samma grund som då. Mycket är rent ordvrängande, att ge dubbeltydiga ord en oväntad betydelse eller, som i vulkanfallet, att få in aktuella nyckelord i ett annat sammanhang, ibland i lite förvrängd form. Andra skämt bygger på kontraster eller andra oväntade effekter och har egentligen ganska lite med ordvitsande att göra. Längdmässigt handlar det dock oftast om skämt som är max två meningar långa, men i standardfallet bara en enda mening.

På den tiden, då jag gick på mellanstadiet och däromkring, gillade jag sådana nöjesprofiler som Povel Ramel, Casinogänget och Bosse Parnevik. När jag tittar tillbaka i gamla skrivhäften från den skoltiden så finns det många korta humorberättelser i dem. Jag var aldrig någon klassens clown, men jag försökte nog använda humor som ett vapen. Jag var alldeles för duktig i skolan för mitt eget bästa och behövde något för att mildra den bilden av mig själv.

Tyvärr var nog inte vapnet så effektivt. Jag var förmodligen inte så bra på tajming och på tok för mesig och orutinerad för att ta tillräcklig plats. Åtminstone minns jag inte att jag var den som återkommande drog ned några skrattsalvor.

Men jag byggde vidare på min starkaste humorsida, ordvitsen. Jag har funderat på varför jag fastnade så mycket för just den genren. Som barn var jag allmänt fascinerad av ord och språk. Och jag älskade att tillsammans med farmor och farfar lösa Bertil Geijers svåra korsord i Svenska Dagbladet på fredagar och lördagar. Det var ordvrängeri på högsta nivå.

På 80-talet härskade fortfarande samma typ av sketchhumor som hade förekommit inom svensk underhållning sedan Emil Norlanders dagar i början av seklet. Men i och med standupen och den ironiska generationen i slutet av 80-talet och början av 90-talet så förändrades humorscenen. Skämten blev mer explicita när det gällde det tabubelagda, det blev humor att utsätta oskyldiga personer för förnedring, populärkulturella referenser blev allt vanligare förekommande och sketchen formen bröts itu. Det var ingen direkt utveckling av den tidigare humorn, snarare en avveckling. Jag gillade vissa delar av det, t ex Nilecity, men hade extremt svårt för humor där man gör sig lustig på någon annans bekostnad. Jag hade redan formats att gilla den äldre typen av humor och influerades alltmer av bl a Hasse&Tage och Galenskaparnas tidiga material. Min förkärlek för gångna tiders humor gör också att Grönköpings Veckoblad passar mig perfekt – så ni kan ju gissa hur glad jag blev när jag blev skribent för den tidningen för drygt ett år sedan.

På 90-talet började jag att skriva studentspex i Lund. Vi var alltid en grupp skribenter som satt tillsammans och skrev. Vi diskuterade ständigt humorteori och hur man bör placera orden i en mening för att få ut största möjliga skratt. Det var enormt roligt och utvecklande att få sätta humorn i centrum, att låta skämten vara det som allt cirklar kring. Samtidigt blev det en kamp mellan manusförfattarna att inför varje ny scen vara den som snabbast kom på något riktigt roligt. För mig tog detta tänkande över även i andra sammanhang – fortfarande snurrar kugghjulen ständigt i min hjärna och bearbetar allt som sägs i min omgivning för att vara redo att leverera ett skämt. Latent humor, att använda när det passar in i situationen.

Vad är då vitsen? Varför ordvitsa och skämta över huvud taget? För egen del tror jag det handlar om ett stort bekräftelsebehov, en önskan om att märkas och bli uppskattad. Jag är förstås bra på andra saker och får berömd för dem, men när det gäller humor är det lite speciellt. Kanske för att jag försökte använda den redan som barn, men inte hade så stor framgång. Kanske för att jag under spexåren sällan var den kvickaste – konkurrensen var stenhård, det fanns så många humorduktiga. Kanske för att jag helt enkelt är så road av en viss typ av humor själv och strävar efter att vara lika bra som de riktigt skickliga.

Med Twitter och Facebook har allt förändrats. Ordvitsandet och skämtandet är som gjort för den arenan. Så fort jag kläckt något vitsigt kan jag sprida det till en stor grupp människor och få ögonblicklig respons. Jämfört med att förut ha dragit vitsen för någon enstaka person i min närhet, som kanske inte alls var upplagd för skämt just då. Dvs om jag över huvud taget kom ihåg skämtet då. Ordvitsar är så flyktiga – det går helt enkelt inte att lägga alla på minnet för framtida bruk. Ordvitsar handlar så väldigt mycket om att ständigt leta efter dubbeltydigheter i språket och halva poängen är att leverera ordvitsen som ett ögonblickligt svar. Inte konstigt att kvick kan betyda både snabb och rolig.

Genom sociala medier har jag åter fått en arena för mina ordvitsar, på samma sätt som under mina spexskrivarår. Fast nu går det ännu mer att fästa skämten vid aktuella händelser, istället för att skriva mer allmängiltig humor som ska ingå i en föreställning som ska visas flera månader senare.

En twitterbekant skrev häromdagen att jag hade gett ordvitsen ett ansikte. Jag undrade då om det innebar att mitt utseende var ett skämt.

På den nivån är det.

Taggat som: Eyjafjallajökull, Facebook, Grönköpings Veckoblad, Humor, humorhistoria, mellanstadiet, ordvitsar, skämt, Sociala medier, Twitter