Flera av de böcker jag har varit med och skrivit har varit i ämnen som jag inte behärskar. Främst för att det har varit enklare humorböcker om t ex svenskhet, manlighet eller skivomslag och det enda som krävts av mig har varit ett visst sinne för humor eller enklare research. Men likväl framstår jag ofta som någon sorts expert, åtminstone vid de tillfällen då jag talat om ämnena i intervjuer och liknande. Det har alltid löst sig hjälpligt och ingen verkar ha avslöjat hur okunnig jag egentligen varit.
Nu är situationen en annan. Under det senaste året har jag börjat uttala mig allt mer om bokbranschens utveckling när det gäller digitalisering och eböcker. Och mitt intresse för sociala medier har inneburit en rad framträdanden och intervjuer – och i höst kommer jag ut med min första bok i detta ämne.
Mycket av det jag säger när det gäller eboksmarknaden och sociala medier handlar förstås om egna erfarenheter, saker som jag lärt mig av att jobba rent praktiskt med områdena. Men mycket tenderar också att bli klyschor och tomma fraser. Ibland handlar det om självklarheter och ibland är det sådant som jag har sagt så många gånger att jag inte längre minns vad som var utgångspunkten för mitt resonemang.
Det är i dessa lägen som jag måste sätta tankar på mina ord. Jag måste noggrant tänka igenom mina åsikter, mina uttalanden, mina självklarheter. Det blir så lätt bara ord av dem. Jag vill att dessa ord ska vara en kedja av tankar – och jag vill verkligen förstå vad alla länkar i denna kedja innebär.
Det är först när jag sätter tankar på mina ord som jag har möjlighet att tänka nytt. För det är i självklarheterna jag upptäcker möjligheterna. Det finns alltid sprickor i självklarheterna och det är i dessa sprickor som nya tankar kan slå rot.
Att sätta ord på mina tankar är inte det svåra. Det handlar bara om att sätta sig ned och skriva. Att formulera, sortera och bena ut.
Men det är när jag sätter tankar på mina ord som jag växer.