I en Facebook-diskussion häromdagen skrev jag lite om varför jag hela tiden ser positivt på saker och ting och sällan stannar upp för att ta livet på särskilt stort allvar. Jag bara kör på.
Det var rätt kul att formulera de här tankarna för mig själv. Jag blev plötsligt på det klara med vissa saker som rörde min egen person. Väldigt mycket beror förstås på uppväxt och sådana saker som är lite svårt att rucka på nu när jag har fyllt 39. Men jag funderade lite på vilka faktorer som jag faktiskt påverkar själv. Här följer min Facebook-fundering (i lätt redigering):
Jag delar upp mitt liv i små, korta projekt. Det är sällan jag blickar framåt mer än max ett halvår. Jag sätter inte mina mål längre bort än så heller. Det gör hela tiden att jag uppnår de flesta av mina mål i livet. Och så ser jag alltid till att ha flera parallella mål – om det inte funkar på det ena hållet så lär jag ha framgång på annan front i stället: bokbranschen, sociala medier, Sherlock Holmes eller något annat. Allt beroende på de tillfällen som uppenbarar sig när jag flyttar mig framåt i tillvaron. Jag griper chanserna i flykten. Är jag bara närvarande och lyhörd i olika sammanhang så uppenbarar sig dessa chanser.
För mig är det inte så viktigt på exakt vilket område jag når framgång, bara det ger mig tillfredsställelse och bekräftelse. Det gör att jag sällan grubblar över tillvaron. Det finns helt enkelt inte så mycket att grubbla över, snarare handlar det om problemlösning i mina mindre projekt och det är oftast bara uppiggande. All denna sysselsättning jag ger mig själv – och som leder till den där eftertraktade bekräftelsen – gör att jag inte hinner ta livet på så stort allvar. Det finns för mycket glädje i stunden.
Om jag hade varit mer politiskt lagd eller mer intresserad av de stora sociala frågorna så hade jag förmodligen sett det som små projekt också och jobbat med parallella mål. Även om jag hela tiden gör saker av mer egoistiska skäl (för att få bekräftelse) så är det min förhoppning att goda insatser från mig leder till goda effekter för andra.
Nu har jag ju inte barn, så jag har svårt att sätta mig in i föräldrars situation. Möjligen förändrar det livet och ens agerande väldigt mycket. Men jag skulle antagligen försöka med någon sorts projekttänkande och parallella mål även där. (Nåja, jag kan ju ha det som en utopi i alla fall.)
Till saken hör väl även att jag nog mentalt sett inte är så värst vuxen. Jag har helt enkelt inte förstått hur man gör när man tar livet på stort allvar. I yrkesrollen och i många andra roller funkar jag förstås ändå, men rent privat är jag nog inte så ansvarstagande som man kanske borde vara när man är i min ålder.
Sammanfattning: korta projekt och parallella mål är det som hela tiden driver mig framåt.
Ja, det var min fundering i den där Facebook-diskussionen. Är det någon som känner igen sig – eller inte alls?
Från Holmes till Sherlock är en populärhistorisk berättelse om de män och kvinnor som skapade succén Sherlock Holmes - och höll framgången vid liv i över 125 år.
Boken utkommer på
{ 6 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }
JAg känner igen mig i att vara projektstyrd och målinriktad. Jag mår inte bra om jag inte har ett projekt att driva. Länge räckte det med att jobba på tidning – varje nummer blev ett nytt projekt. Men nu har jag gått över till tyngre grejer (driver bokförlag och ska ro min första bok i hamn i höst).
Kanske vore det bra om jag hade flera projekt på gång samtidigt som du… jag skulle förmodligen tycka det var kul, men å andra sidan har jag tre barn, och de är ju tre projekt i sig, så jag ska nog inte ta på mig för mycket!
Intressant i alla fall att läsa dina tankar, och du har nog rätt i att man slipper mycket grubbel om man hela tiden har något som gör att man är nöjd i stunden.
Pia: Tack för dina tankar! Jag tror inte att man handgripligen måste tolka det så att jag har flera parallella projekt (även om jag i och för sig har det). Det är snarare målen som är parallella. Genom att ha flera banor/mål så kan jag hela tiden hoppa till den väg som är mest framkomlig för stunden. Eftersom det gemensamma målet är att må bra, så spelar det ingen roll vilken bana jag väljer. Just nu jobbar jag t ex hårt på sociala medier-banan för att nå någon sorts delmål där, men sen kanske jag hoppar över till bokbranschdebatterandet för att det öppnar sig möjligheter att komma framåt där, eller så händer det något på Stockholm-vid-sekelskiftet-fronten som jag kan jobba med. De tidigare banorna kan jag alltid hoppa tillbaka till – och då är det aldrig att ta ett steg tillbaka, utan det är ofta med större självförtroende som jag ger mig in på den grejen igen. Jag kan alltså utvecklas på t ex bokbranschfronten genom att hålla på med sociala medier ett tag, utan att jag egentligen gör något som har med bokbranschen att göra. Eftersom varje nytt projekt ger mig nya lärdomar som jag kan applicera på mina andra intressen.
Jag håller med dig om att det är bra att ha korta mål, och jag ser klokheten i att ha flera parallella. Samtidigt kan jag förbanna mig själv ibland för att jag inte går in till 100 procent i en grej, utan alltid har något på sidan av, litegrann sådär, vilket jag tror har stoppat mig från att nå vissa framgångar. Ibland tror jag att man t.ex. ska ge en sak 100 procent under en viss tid, för att se vad som händer, men ha något i bakfickan om det visar sig att man inte når hela vägen, men det är jag det.
Däremot ska man aldrig förlora barnasinnet. För vad i hela friden menas med att bli vuxen? Innebär det att man ska bli tråkig? Måste man köpa foträta skor och sluta ha nitbälte? Volvo och vovve och hela baletten… Måste man prata om politik och övertidstimmar när man träffar någon och är det ”fult” att gå på äventyrsfilm på bio? Nej, jag har svurit tillsammans med Pippi Långstrump att jag aldrig vill bliva stur, och det hoppas jag ska sitta i tills jag dör.
Till skillnad mot dig tror jag dock att man ska ha ett långsiktigt mål, parallellt med de korta. Det kan handla om samma ämne till och med, eller en sammanslagning av flera korta, t.ex. jag skulle vilja få min bok utgiven och jag skulle vilja ge ut en platta där jag spelar bas. Långsiktigt skulle jag vilja kunna leva av konstnärligt arbete. Det första måste givetvis hända innan det andra kan bli möjligt i det fallet. Jag ser alltid mig själv som att jag gör det, och sen råkar jag ha ett sidoprojekt som för tillfället ger min en inkomst att överleva på.
En riktigt klok sak tycker jag är att man kan bli nöjd och glad av saker i livet som inte är yrkesrelaterat. Att helt enkelt lyckas med en hobby. Själv föder jag upp siameskatter. Det blir man definitivt inte rikt på, möjligen går man runt, om man har tur. Men lyckan att få se nya liv komma till världen och att förhoppningsvis få följa dem vidare i livet när nya ägare ger dem sin kärlek, det är oerhört tillfredsställande. Lika skoj, men på ett helt annat sätt är att göra en lyckad fest för ett större slutet sällskap och se gästernas häpna och glada ansikten, då blir man också tillfredsställd.
Oj vad långt det blev, men det engagerade :)
En sak som är rolig med dig, Mattias, är att du skriver så ogenerat om bekräftelse. Vi vill ju alla ha den, och vissa (säkert många i vår bransch) mer än andra, men ofta är det inget vi skyltar med. Vi pratar om att vi vill ”utvecklas” och ”lära oss nya saker”, och visst, men ytterst jagar vi efter bekräftelse. Att folk ska säga att vi är bra, skickliga, att vi lyckats. Därför tycker jag det är kul att du säger som det är, att vissa saker ger dig bekräftelse. Jag ska också bli bättre på att säga det rakt ut.
Och Anna, jag tror det är rätt bra att inte vara 100-procentig på ett ställe, utan att ha lite olika trådar. Speciellt om det gäller yrkesmässigt/privat. Jag ska jobba på det, att bli bättre på att ha flera spår :-)
Helt seriöst. När jag trodde att du inte kunde bli klokare så går du och klämmer till med nya klokigheter. Jag gillar verkligen hur du tänker och har funderat och grunnat på det ett tag nu. Jag tror att jag också är ganska projektstyrd, skillnaden är dock att jag hela tiden, jämt, har tänkt hur bra allt kommer att bli ”efter det att det och det har blivit gjort/inträffat” istället för att försöka leva i nuet. Istället för att njuta av den översättning som jag nu håller på med (inte bara att det är en oerhört rolig bok att översätta och att det är något jag alltid har velat göra och har riskerat en hel del för att komma hit) så tänker jag bara hur kul hösten ska bli bara jag blir klar med det här.
Lite svamligt blev det, men det är sent. Jag har i alla fall tänkt till och det tackar jag för.
Anna: Ja, jag går nog också ofta hundraprocentigt in för saker, men under väldigt korta perioder. Det är därför jag är beroende av att ha korta projekt. Blir det för långa projekt så kommer det alltid något annat som pockar på uppmärksamheten. Och jag vill också ha möjligheten att med hyfsat kort varsel kunna kasta mig in i nya spännande saker.
Däremot har jag inget stort långsiktigt mål. Visst finns det saker jag drömmer om, men det är så många saker och det spelar inte så jättestor roll exakt vilken av de sakerna som går i uppfyllelse. Jag tror att jag aktar mig för att investera alltför mycket tid i ett enda stort långsiktigt mål, eftersom jag anar att chansen är så pass liten att jag uppnår det. Och möjligheten till stor bekräftelse genom en enstaka stor sak uppväger inte de större chanserna till bekräftelse genom en mängd små saker. Jag vill hellre vara stor i en liten värld, än liten i en stor.
Mitt sätt att agera gör nog att jag aldrig kommer bli riktigt stor på något område, men det gör att jag mår väldigt bra under hela vägen och inte är orolig för direkta motgångar. Det passar mig helt enkelt.
Pia: Ja, det är ju inget att hymla med. Det är ju bekräftelser vi söker, i större eller mindre grad beroende på vilka vi är som personer. Men det är nog som du säger, det är lite tabubelagt att söka bekräftelse. Det är sånt där psykologisnack som man aktar sig för. Dock är det så grundläggande mänskligt att man vill ha beröm för saker som man har gjort bra, och inte bara kritik för sådant som vi har gjort dåligt, så det är väl bara bra om vi nämner saker och ting vid sina rätta namn.
Samtidigt ser jag själv hur jag ibland går lite med håven. Jag försöker akta mig för det, men ibland blir behovet av bekräftelse så stort att jag måste meddela min omvärld att jag har gjort något bra – och att jag har lidit för att åstadkomma det där braiga. På det sättet är nog projektmartyr ibland en korrekt beskrivning av mig.
Helen: Jag blickar nog också framåt och tycker att det ska bli skönt att få klart ett projekt, speciellt när det går in i den där sega slutfasen när man egentligen tycker att projektet är klart och man ska bara göra det allra sista…
Men jag gläds alltid väldigt mycket åt projektet när det är pågående också. Kanske är det för att de flesta projekt jag jobbar med är så pass sociala – ofta när jag skriver böcker är det i samarbete med andra personer. För mig är bokskrivandet ett sätt att umgås.
{ 1 trackback }