Att skriva böcker är ett sätt att umgås

För mig har bokskrivande blivit ett sätt att umgås. Jag har nästan inte skrivit några böcker på egen hand, utan det har så gott som alltid skett i samarbete med andra.

Tillsammans med gamla spexarkompisarna i Lund – Fredrik, Christopher och Johan – gjorde jag humorböckerna ”Du vet att du är svensk…” och ”Du vet att du är man…”. Ett underbart sätt att hålla kontakten när vi inte längre bodde i samma landsända. Dessutom var vi så vana att jobba i skrivarprojekt med varandra – i manusgrupper för otaliga spex under 90-talet. Jag saknar våra gemensamma grejer – vi kompletterade varandra väldigt väl humormässigt. Men jag tror säkert att det blir nya samarbeten i framtiden med en eller flera av dessa gamla vänner. Måhända inte just i bokform, men på något annat sätt. Jag är ju så dålig på att hålla kontakten när jag inte projektar ihop med någon, så ibland får jag helt enkelt uppfinna nya samarbeten bara av det skälet.

I Stockholm lärde jag känna Martin och Trampe. Och det tog bara någon månad innan vi drog igång vårt första bokprojekt, ”Sveriges sämsta skivomslag”. Vi hade verkligen kul ihop under arbetet. Och lanseringen av den boken betydde mycket för oss alla tre. Det gick dock ibland alldeles för lång tid mellan mina träffar med Martin och Trampe under åren efter att boken kommit ut. Tills vi drog igång nästa bokprojekt, ”Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden”, som kom ut 2010. Martin, Trampe och jag har pratat om andra saker vi vill göra tillsammans framöver och jag är säker på att det blir något förr eller senare. Det är ju ett så trevligt sätt att umgås.

Och om några veckor kommer jag ut med en bok tillsammans med min kompis Per. Vi lärde känna varandra i början av 90-talet, när vi två var de enda unga fantasterna i svenska deckarsammanhang. Vi insåg att vi nog skulle ha att göra med varandra i lång tid framöver. Så vi började ganska omgående att samarbeta. Med Pers tidskrift CDM och hans bokutgivning. Med några av alla mina Sherlock Holmes-projekt. Med Skånska Deckarsällskapet, Skandinaviska Kriminalsällskapet och med mitt lilla förlag, Mattias Boströms Förlag, där Per bl.a. översatte och bidrog med allt sitt kunnande. Vi skrev t.o.m. en liten bok ihop för 15 år sedan, en smågalen kortroman som specialskrevs till K Arne Blom på hans 50-årsdag. Bibliotekstjänst köpte in 4 exemplar av den, så den fick ju viss spridning. Så där har vi fortsatt genom åren. Samarbeten, idéer om framtida projekt, allmänt stöttande av varandras påhitt. Om man googlar ”mattias boström per olaisen” så får man mängder av träffar. Ibland har det gått lång tid mellan våra träffar i verkliga livet, men via telefon och nätet kan man ändå umgås riktigt bra.

Det har varit underbart kul att under det senaste året få distansumgås med Per i bokprojektet ”Bisarra böcker”. Men egentligen har det bara känts som vanligt. Jag och Per umgås gärna, men av någon anledning brukar det alltid involvera något projekt. Och har vi inte haft något sådant, så har vi sett till att skaffa oss ett. Eller två. Eller tre.

När jag var nere och träffade Per i Falkenberg förra helgen satte vi oss i Pers antikvariat och spelade in det här lilla snacket om boken.

Följ gärna utgivningen av boken på dess Facebook-sida. Den kommer ut i bokhandeln någon gång i slutet av maj.

Att skriva böcker är ett sätt att umgås. Och det här är säkert inte sista gången jag skriver en bok tillsammans med någon kompis. Nu har jag dock tänkt ta en liten paus från bokskrivandet och satsa lite mer på stand up ute på komikerklubbarna och ägna mig åt andra humorprojekt som kommer synas och höras på nätet. Jag kommer säkert tillbaka till bokskrivandet, men just nu behöver jag andra utmaningar i mitt liv.

Prenumerera gärna på min Youtube-kanal för att inte missa kommande skojigheter. Mer fakta om mina tidigare böcker finns på bibliografisidan.

Taggat som: Bisarra böcker, Christopher Overton, Fredrik af Trampe, Fredrik Månsson, Johan Egerkrans, Martin Kristenson, Per Olaisen