Jag måste sluta skjuta upp vänskap

Det väcks så mycket tankar hos mig när någon jag känner dör. Noah Johansson blev bara 26 år och att han nu inte längre finns bland oss är så fruktansvärt tragiskt. En så schysst och snäll kille och en riktigt kul komiker med egen stil som verkligen stack ut. När jag kollar i min giglista ser jag att vi har ståuppat samtidigt vid fyra tillfällen under det senaste året, men jag tror att vi har sprungit på varandra ytterligare någon gång. Och så drog vi iväg och käkade burgare en gång när ingen av oss skulle uppträda förrän i andra akten. Så när jag säger att jag kände Noah så är det väl bara med knapp marginal sant.

När jag dök in i ståuppvärlden för ett år sedan blev jag snabbt kompis med mängder av komiker, främst de som uppträder på rookieklubbarna. Man lägger som en självklarhet till varandra på Facebook och man möts och skiljs ofta med en kamratlig kram. Man pratar lite precis före gigen och ibland kanske man samåker till något gig utanför Stockholm. Det är nästan en nödvändighet att bli kompis med så många som möjligt, eftersom nätverkandet är så viktigt i ståuppvärlden. Man behöver kunna ha snabb kontakt inför gig och har man inget nätverk så står man till stor del utanför de chanser som dyker upp titt som tätt. För att över huvud taget kunna nå någonstans behövs ju inte bara järnvilja, tidsuppoffring och åtminstone en gnutta talang, utan även nätverkande. Men kompisskapet är också ett skyddsnät. Det är en så oerhört utsatt position att vara ståuppkomiker, inte bara kravet att ensam underhålla en publik utan även att kunna resa sig efter ett misslyckat gig, och utan mina komikervänner hade jag inte klarat det. Så även om jag inte egentligen känner mina vänner så är jag beroende av dem. Det kan utifrån verka vara en väldigt ytlig bekantskap – jag vet nästan ingenting om mina komikervänner utöver det de skämtar om. Men samtidigt står vi varandra nära, för vi delar drömmar och det brinnande intresset. Och vi håller om varandra.

Noahs bortgång fick mig att börja tänka. Det är så oerhört lätt att skjuta vänskap på framtiden. Jag vet inte om just Noah och jag hade blivit närmare vänner utanför rookieklubbarna. Kanske inte, vi var nog ganska olika. Det får vi aldrig veta. Men det finns en lång rad kompisar – både i komikervärlden och annorstädes – som jag skulle vilja umgås med lite mer, för jag känner att det skulle kunna bli en bra vänskap. Men jag skjuter på det. För att inte tala om gamla vänner som jag ständigt försakar. Jag har så mycket projekt på gång hela tiden och prioriterar detta – och placerar mitt bekräftelsebehov i främsta rummet. När jag umgås med kompisar på fritiden är det nästan alltid nyttobetonat, med ett tydligt mål eller som en del av ett projekt. Det var inte så förr, men jag har mer och mer hamnat i det beteendet. Jag lyckas ibland övertyga mig själv om glädjen i att umgås utan mål, och jag blir så lycklig varje gång jag gör det. Det är så befriande. Och det är så lugnande för min hjärna som annars ständigt är på högvarv.

Jag har på många sätt blivit en person med allt färre nära vänner. Jag ser ju hur det är jag själv som har orsakat detta, jag tar nästan inga initiativ själv längre på den fronten. Jag är riktigt kass på att umgås bara för att umgås. Både jag och min hustru Christina är ganska asociala på fritiden, vi håller oss mycket för oss själva. Vi är dåliga på att bjuda hem folk, och vi får sålunda väldigt sällan inbjudningar hem till andra. Det är självklart något vi kan göra något åt, men ändå gör vi det inte.

För egen del tror jag att Facebook och Twitter till viss del rent tidsmässigt har fått ersätta annat umgänge. Och jag älskar ju det digitala umgänget. Men jag börjar alltmer inse hur mycket jag saknar det fysiska mötet med vänner. Jag håller på att tappa en viktig del av mig själv – en del som kräver närvaro av vänner för att fungera. Som ett tvåkomponentslim med bara bas och ingen härdare. Jag kan inte längre bara skjuta upp det.

Taggat som: Stand up, standup, vänskap