Det är slut på det roliga – och jag gillar det

Det är nu det roliga börjar. Slitet med att skriva boken är över och nu är det bara att invänta reaktionerna. De har redan börjat komma från en del förhandsläsare. Och min bok Från Holmes till Sherlock får beröm. Så allt borde bara vara frid och fröjd och jag borde bara sörpla i mig av de trevliga omdömena. För det är ju nu det roliga börjar.

Men av någon anledning smakar inte berömmet så ljuvligt som jag föreställt mig. Jo, kanske precis i den stund jag får det, men det är inte alls någon bestående känsla. Och jag som alltid eftersträvat bekräftelse och tagit mig igenom stora gigantprojekt enkom för att få höra att jag är duktig. Bara för att sedan inte kunna ta åt mig av berömmet. Det är inte rimligt.

Så jag började rota i det här. Om det är nu det roliga börjar, varför är det då inte roligare än så här? Det var då jag insåg att det roliga inte alls börjar nu. Det är redan över.

När jag tänker på vissa partier i min bok kan jag fortfarande känna en enorm tillfredsställelse och jag minns njutningen av att skriva dem. Det ger mig en mättnadskänsla, det fyller hela mig. Och jag kan tänka på det om och om igen, långt efter att jag skrev det, och känna samma sak.

Och jag förstår det nu. Att skriva boken var det stora. Om berömmet efteråt är chokladtryffeln efter måltiden, så var skrivandet både förrätt och huvudrätt. Chokladtryffeln är jättegod i stunden man äter den, men den kan inte tävla mot resten av måltiden. Jag hoppas att det ska gå bra för min bok. I ärlighetens namn var jag dock fullständigt nöjd redan när jag skrev den sista punkten. Resten är utanför min kontroll.

Jag är så glad att jag kommit fram till detta. Nu kan jag njuta av beröm på rätt sätt och inse att även om det roliga redan är över så kan jag lätt se till att få uppleva den där mäktiga känslan igen. Det är bara för mig att sätta mig ned och skriva en bok till.

Taggat som: beröm, Från Holmes till Sherlock, Skrivande