När jag för två år sedan valdes in i amerikanska Sherlock Holmes-sällskapet The Baker Street Irregulars – och en tjugo år gammal dröm gick i uppfyllelse – fick jag i likhet med övriga medlemmar ett speciellt tilltalsnamn inom sällskapet, en s k investiture. Dessa namn kan utgöras av exempelvis en titel på en berättelse, namnet på en figur eller som i mitt fall en pytteliten detalj ur Baskervilles hund med koppling till Sverige. Där sägs det nämligen att dr Mortimer är korresponderande medlem i The Swedish Pathological Society. Sålunda är jag sedan två år tillbaka ”The Swedish Pathological Society” i BSI.
Jag hade tidigare aldrig skrivit någon artikel för BSI:s tidskrift The Baker Street Journal, men efter att ha blivit invald kände jag att tiden var mogen. Och det jag ville utreda var huruvida det egentligen fanns något svenskt patologsällskap i slutet av 1800-talet när Baskervilles hund utspelar sig.
Artikeln accepterades av BSJ:s redaktör och publicerades som ”The Humble Dr. Mortimer: On the Real Swedish Pathological Society” alldeles nyss i nr 4 2008. Samtidigt publicerade jag den i svensk version i svenska Holmes-sällskapets tidskrift The Moor under rubriken ”Den ödmjuke dr Mortimer – Om verklighetens Swedish Pathological Society”.
Till min stora glädje har artikeln nu utsetts till årets bästa artikel i både The Baker Street Journal och The Moor! Det amerikanska priset heter The Morley-Montgomery Memorial Award och anses vara en av de finare sherlockianska utmärkelserna. Jag är superstolt. Priset har delats ut sedan 1958 och många av mina sherlockianska idoler har fått det genom åren. Vinnaren utses av en jury. Förutom äran och ett diplom fick jag även 500 dollar när jag i torsdags förra veckan mottog priset vid en tillställning i New York. Jag är den förste vinnaren genom tiderna som inte har engelska som modersmål (och den andra icke-amerikanen).
Och i lördags, på The Baskerville Hall Club of Swedens årsmöte, tillkännagavs att medlemmarna i svenska sällskapet hade röstat fram artikeln till årets bästa i The Moor. Hur kul som helst! Tyvärr kunde jag inte närvara, eftersom jag befann mig i New York, men nu har jag fått diplomet med posten. Här nedan syns både det amerikanska och det svenska diplomet.
Om det är någon som vill läsa artikeln om dr Mortimer så är det bara att mejla mig på info(at)sherlockholmes.se så mejlar jag över den.
{ 6 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }
Du har rätt att berätta. Jag hatar Jante. Det passar sig inte in att jag överhuvudtaget säger något om den där Jante här – men varför är det så? Du berättar om något som gör att vi andra känner oss stolta över dig. Du har all rätt att göra det. Jag tror det är nyttigt att förklara sig … ha det gott, njut Mattias, vi gläds med dig. A-M
Vad roligt med den här bloggen! Och naturligtvis med dina utmärkelser. Det var du värd!
Hälsar hon som gjorde det svenska diplomet ;)
Grattis! Och vilken rolig idé med skrythylla, det kanske jag också borde införa… :)
Anne-Marie: Jag är inte heller så mycket för den där Jante. Visst, en viss ödmjukhet kan ju vara charmig, men vem mår inte bra av att inhösta lite beröm då och då? Och ibland måste man tala om för resten av mänskligheten vad man egentligen pysslar med, eftersom ens egen lilla värld tenderar att vara starkt begränsad. Vill man ha beröm, så får man ju trolla fram lite grejer man är stolt över och som man vill visa upp. Och kommer jag inte på nyligen timade sådana så får jag väl gå bakåt i tiden. Jag är rätt stolt över att ha varit på omslaget till Tidningen Vi när jag gick i mellanstadiet.
Sara: Tack för det fina diplomet! Vad den här bloggen egentligen kommer innehålla framöver vet jag inte direkt. Längre texter om sekelskiftet, underhållningshistoria och Sherlock Holmes placerar jag nog hellre på min blogg Svenska Panoptikon. Här på skrythyllan blir det mer rapporterande, men bland dessa rapporter kommer säkert alla ovanstående ämnen att dyka upp.
Helena: Ja, gör det! Har man gjort något bra så tycker jag att man ska berätta det. Och du har ju absolut saker du kan skryta om!
/Mattias
Stort grattis!
IT-mamman: Tack! Ibland känns det bra att vara stor i en liten värld samtidigt som man är så liten i den stora världen.